Kärleken får människor att göra konstiga saker. För Roleff Kråkström betydde det att som 16-åring ta tag i läsningen. Gnistan tändes av flickvännens goda exempel.

“Jag var en idrottare och fram till dess hade jag inte läst någonting. Men jag ville imponera på min flickvän eftersom hon läste och skrev mycket.”

Intresset för läsning och skrivande fortgick och Kråkström har nu spenderat nästan hela sin karriär bland böcker. När flickvännen som tänt läsgnistan många år senare började vänta deras gemensamma barn, undrade Kråkströms mamma varför han ännu säljer fisk på torget. Mamman tipsade om att WSOY hade en plats som yngre försäljare och tvingade honom att söka platsen.

“Jag blev väldigt chockad över att jag fick platsen. Jag är till denna dag tacksam för att jag togs emot så bra. Det kändes som att jag hela mitt liv hade övat för det jobbet när jag läst så mycket.”

Sedan 20-årsåldern har Kråkström alltså på ett eller annat sätt hämtat böcker till människors vardag. En vardag som senare kommit att domineras av digital media. Kråkström oroar sig över hur vårt språk förfaller men skyller inte endast på digitaliseringen. Han berättar en anekdot om tiden då de första ljudböckerna i CD-format lanserades i Finland.

”Många, även författare, var upprörda över att ljudboken förstör för den tryckta boken. Främst för att lyssnandet är en annan sak än läsning och så är det ju. Vid den tiden var jag marknadsföringschef vid WSOY för just ljudböckerna och vi kan säga som så att telefonen ringde konstant”, säger Kråkström.

År 1996 fick Kråkström ett samtal av Irja Rane som precis vunnit Finlandiapriset. Han är fortfarande tacksam över insikten som samtalet gav upphov till.

”Rane sa att vi marknadsför ljudböckerna helt fel. Vi diskuterade ur historiskt perspektiv hur nytt det i Finland egentligen är att läsa för sig själv. Efter kriget hade endast rika familjer en bokhylla. Då läste man högt och upplevde böcker tillsammans eftersom det inte fanns andra alternativ. Rane poängterade att som bäst kan det att läsa en bok vara en så stark emotionell upplevelse att det är bäst att dela den med andra.”

Ljudboken kan med andra ord ha en synnerligen terapeutisk inverkan, genom att låta en lyssna på en annan människas röst och på så sätt erfara läsandet som en delad upplevelse. Kråkström anser fortfarande att läsande ideellt alltid ska vara en social upplevelse.

Jag var en idrottare och fram till dess hade jag inte läst någonting. Men jag ville imponera på min flickvän eftersom hon läste och skrev mycket.

Varför är han då orolig över att vårt språk förfaller? Enligt Kråkström beror det delvis på läsandets förminskning, men också på att vi skriver och läser snabbmeddelanden istället för hela meningar.

”När språket förfaller tappar vi kontakten med de egna känslorna. Och utan känslor finns ingen empati. Det blir omöjligt att föreställa sig sina egna eller en annan persons drömmar och att anta en annan persons perspektiv”, menar Kråkström.

Språkets förfall och försvagad känslomässig kontakt är inte en dystopi som blir sann över en natt. Det är något som utvecklas så småningom. Kråkström leder Moomin Characters som har många samarbeten med olika välgörenhetsorganisationer där man har märk samma sak: föreningar har till exempel svårare att samla medel från privatpersoner eftersom donationer inte längre ses som betydelsefulla. En orsak är, enligt Kråkström, att vi lider av emotionellt underskott.

För att avhjälpa detta startade Moomin Characters det internationella ABC-programmet som i Finland går under namnet från A till Ö med Mumin. Dess styrande idé är att vi för att kunna uttrycka oss själva först måste lära oss att skriva och läsa. Med programmet vill man väcka intresse och kärlek för läsandet och skrivandet.

Kråkström poängterar att programmet inte är ett projekt utan en mångårig satsning som utöver att öka läsglädjen också vill hjälpa välgörenhetsorganisationer. Utöver Barn- och ungdomsstiftelsen är även Unicef, Finlands Röda kors, Oxfam och Pen International med i programmet. Genom programmet stöder Moomin Characters Read Hour nu för tredje året i rad.

År 2021 sprider sig Read Hour ut i världen i samarbete med Moomin Characters. Mottagandet har speciellt i Storbritannien och Sverige varit ytterligen varmt och entusiastiskt.

“Känslor och gemenskap är något som förenar oss över landsgränser. Redan i Toves verk syntes dessa teman och för oss är det mycket naturligt att fortsätta arbetet med ABC-programmet. Jag tror att Read Hour kan vara den sociala läsupplevelsen som världen för tillfället saknar.”

I Linda Bondestams arbetsrum vid Kabelfabriken i Helsingfors finns flera olika bilder på väggen och högar med böcker på bordet. Hon tycker att jobbet som illustratör är världens roligaste jobb och speciellt då att rita karaktärer. Bondestam gör ofta djurliknande karaktärer som symboliserar människor och har ibland först efter att en bok publicerats märkt att en karaktär kommit att påminna om hennes granne.

Bondestam säger att det ständigt behövs duktiga illustratörer och för att bli en bra sådan ska man förstås rita jättemycket och inspektera sin omvärld.

“När man sitter och väntar är det bra att ha med sig en penna och skissbok. Jag har skapat flera nya karaktärer under tågresor”, säger Bondestam.

En bild säger mer än ord

Att jobba som illustratör innebär ofta att man får en text av en författare som startpunkt. Bondestam tycker att en skicklig bilderboksförfattare använder få och väl utvalda ord. Orden utgör ett slags manuskript och sedan börjar det hända saker i illustratörens huvud.

Illustratören diskuterar i början av processen med författaren och kanske gör några provbilder för att skissa färgvärlden och stilen. Vissa saker måste berättas i bild för att de nämns i texten men det härligaste är att berätta det som inte står skrivet. I slutet av processen händer det ibland att man tar bort text då illustrationerna redan berättar det centrala. Berättelsen blir mer dynamisk om samma sak inte syns i både text och bild.

”Helst illustrerar jag sådana teman som jag själv brinner för. Ibland kan det handla om roliga saker men det kan också röra sig om samhällsfrågor som flyktingar och klimatkrisen. Mitt språk är min penna”, säger Bondestam.

Bilderböcker är bra sätt att behandla svåra teman med barn som ofta går och funderar på stora frågor. Hon uppmanar därför alla familjer att ge tid åt bilderboken.

Till exempel handlar Bondestams bok Mitt bottenliv handlar om arförlust och där finns en liten karaktär, en ensam axolotl, som försöker klara sig i ett klimat som blir hetare. Också vuxna kan processera känslor via bilderböcker.

”En bilderbok är enkel att ta med överallt och det kan bli en härlig gemensam stund”, konstaterar Bondestam.

De böcker som Bondestam illustrerat och skrivit har publicerats i flera olika länder. När böcker publiceras på andra språk jobbar proffsöversättare med texten. Illustrationerna däremot får ofta också lite justeras enligt det som passar ett lands estetik.

”Till exempel ett serbiskt förlag som skulle översätta Ulf Starks och min bok Diktatorn så bad mig göra en ändring, nämligen att ändra stjärnan på diktatorns hatt till en blomma. Stjärnan upplevdes helt enkelt som en för stark symbol. Det var ändå en liten sak och jag är väldigt stolt över att en så politiskt laddad barnbok hittat läsare i många länder”, konstaterar Bondestam.

Bondestam har många saker på gång, men till näst drömmer hon om att göra svartvita illustrationer. För tillfället tycker hon också det är spännande att jobba med att göra en animation av boken Silkesapans skratt. De illustrerade bilderna får rörelser och röst, vilket känns magiskt. Nu ser det också ut att bli några arbetsresor i höst som Bondestam ser mycket framemot.

”På resor får jag ofta mycket inspiration”, säger Bondestam med ingivelse.

Läs mer:

Bondestams bok Mitt bottenliv är med i rit- och skrivtävlingen Snälla hjältar som Svenska folkskolans vänner ordnar tillsammans med Barn- och ungdomsstiftelsen, Förlaget M, projektet Läsiver inom Helsingfors stad, Svenska modersmålslärarföreningen och Moomin Characters.

Tävlingstiden börjar i samband med Read Hour den 8.9. Tävlingen ordnas nu för andra gången. I år riktar sig tävlingen till barn inom småbarnspedagogiken i åldrarna 5–6. Läs mera om tävlingen på Svenska folkskolans vänners webbsida.

Linda deltar även 8.9 i Finlandsinstitutets invigning av Barnlitteratursutställningen i Stockholm och har högläsning på Instagram.

Lea sitter inte längre framför matbordet med en röd penna i handen och läser elevernas essäer. Istället består hennes dagar av att skicka epost, läsa manuskript och knyta samarbetsavtal för förlaget.

“Nu får jag göra precis det jag själv vill. När jag jobbade som lärare fanns det många saker jag inte kunde rå över. Nu gör jag det jobb som jag själv har hittat på åt mig själv. Förstås saknar jag till exempel regelbunden månadslön och arbetsgemenskapen”, säger Pennanen.

För att själv ta hand om ett förlag krävs det uthållighet. Fram för allt har det krävt att hitta perspektiv i arbetslivet men också mod och yrkesmässig självsäkerhet. Fastän förändringen från lärare till småföretagare har väckt många tankar är en känsla av frihet och lättnad dominerande.

En författare behöver inte vara vuxen 

Kustannus Z hade inga färdiga texter eller författare att börja jobba med. Tanken om att leta efter texter genom en skrivtävling behövde Pennanen inte fundera länge på. Enligt henne får unga speciellt i gymnasiet få tillfällen att skriva kreativa och fiktiva berättelser. Ibland fick ändå Pennanen som lärare läsa riktigt bra texter och ämnen. Då försökte hon uppmuntra unga att delta i skrivtävlingar.

Våren 2021 ordnade hon därför sin egen skrivtävling. Skolorna visade sig vara bra kanaler att sprida infomation om tävlingen. Pennanen fick genom Nuori kirjailija 2021-skrivtävlingen totalt 500 texter. 

“Det kom många olika slags texter. Populäraste genren var fantasy. Det fanns även scifiberättelser om fotboll, historiska romaner om fortsättningskriget, ställningstagande samhälleliga texter om minoriteter, fattigdom och ojämlikhet samt lättare, humoristiska texter. Även skräck och dystopi var ämnen som förekom i skrifterna.”

Sommaren vid Kustannus Z går i texternas tecken.

“I augusti är det meningen att meddela vilka texter som publiceras. Sen kommer vi tillsammans med skribenterna fortsätta jobba vidare på texterna. I höst gör vi samarbete kring illustrationer med min före detta arbetsplats och till julen är böcketna förhoppningsvis klara att publiceras. Det ska bli spännande att se hur böckerna som unga har skrivit tas emot. Det kan hända att unga blir intresserade av texterna som andra unga skrivit” tänker Pennanen. 

Att skriva och läsa går hand i hand 

Allt sker i högt tempo i dagens värld och man använder mindre och mindre tid till den traditionella boken. Redan som modersmålslärare strävade Pennanen att erbjuda ljudböcker till sådana elever som inte klarade av att koncentrera sig eller orkade läsa. Hon tycker att det lönar sig att ta i bruk alla tänkbara former och utrustning. En ljudbok kan också inspirera till att läsa.

“Det är bra att det finns olika sätt att använda litteratur. Vid Kustannus Z kommer vi att publicera såväl pappersversioner som e-böcker. Det finns olika läsare och olika typer av läsning. Läsningen handlar om tidsanvändning. Ibland måste man bestämma sig för att läsa en bok. Det är ändå skönt att märka att en bok kan sluka med sig och plötsligt har det gått tre timmar” säger Pennanen. 

Flytten från läraryrket till företagare har gett Pennanen mer tid för läsning. 

”Nu har jag läst många inhemska ungdomsböcker också för att vara på kartan om hur de texter som lämnats in till oss placerar sig i litteraturens fält. För tillfället läser jag Joonas Riekkolas bok Silkkomaahan kadonneet [De som försvann i Silkkolandet] och Essi Ihonens bok Ainoa taivas [Den enda himlen].”

De unga som drömmer om att publicera egna texter ger Pennanen rådet att skriva mycket och många olika slags texter. Å andra sidan är det också viktigt att läsa.

”Sällan går det så att man sätter sig ner och skriver ett färdigt mästerverk. Man behöver ändå inte fastna i en specifik genre även om man bestämmer sig för att skriva en historisk roman. Det viktiga är att skriva mångsidigt. Å andra sidan är det bra att låta andra läsa och kommentera ens texer. Ofta blir man blind för sina egna texter så det är viktigt att ta emot respons.”

För tillfället drömmer Pennanen om att förlagets verksamhet skulle etablera sig och verksamheten kunde fortsätta vidare i lugn och ro. “De första författarna kunde skriva åt Kustannus Z så länge som de är barn och unga och nya texter kunde komma även utan skrivtävlingar. Det skulle också vara roligt att anställa en arbetskompis någon dag.”

På telefonens ruta syns WhatsApp-applikationen och en gruppdiskussion som namngivits MYGIRLSS. Där diskuteras gårdagens fest.

Emma is in trouble

Seriöst

Titta Emmas story

Whaaat

Okej vänta

Sooooooooos 

Chatfiction är en form av berättande där berättelsen publicerats i videoformat. Läsaren följer med hjälp av videon en diskussion sker i till exempel WhatsApp. Berättelsen fortsätter så att två eller flera personer skickar meddelanden till varandra per telefon. Läsaren följer med hur dialogen utvecklas meddelande för meddelande genom att titta på diskussionen från huvudpersonens telefonruta.

Läsaren får alltså titta på en anna persons telefon och följa med diskussionen ur huvudpersonens synvinkel. Läsaren kan inte själv delta i diskussionen.

Veeja Ojolas första WhatsApp-drama förverkligades i samarbete med Ronja Salmi och tidningen Demis redaktion. När Ojola började planera en e-bok med förlaget Tammi hade hon redan karaktärerna och världen de lever i uttänkta.

Veeja Ojolas första WhatsApp-drama förverkligades i samarbete med Ronja Salmi och tidningen Demis redaktion. När Ojola började planera en e-bok med förlaget Tammi hade hon redan karaktärerna och världen de lever i uttänkta.

”Jag ville ha en grupp kompisar där det fanns olika personligheter”

Ojolas chatfiction Pientä säätöä handlar om tre flickor som går första året i gymnasiet. Deras liv är i ett sådant skede att man inte är vuxen men inte heller barn, och  många saker sker för första gången. Bokens personer och händelser är inspirerade från Ojolas egen gymnaisietid.

”I boken finns tre karaktärer: Emma, Amirah och Iida-Sofia. Emma är huvudpersonen genom vars telefonruta man följer med berättelsen, så perspektivet är alltid Emmas. Amirah och Iida-Sofia har båda temperament, men kanske även motsatta sådana. Emma däremot befinner sig mellan dessa två och är beroende av deras åsikter och närvaro, som också är ett typiskt element i det här livsskedet.“

Berättelsens tema kretsar kring kompisgänget och livsskedet där man hela tiden står inför något nytt och omvälvande. Flickorna börjar också frigöra sig från sina föräldrar och barndomshem.

Ojola hoppas på att berättelsen ska påminna läsarna om att det lönar sig att lita på vänner och andra nära personer i livets många svåra skeden. Det lönar sig att vara ärlig och be om hjälp lönar man möter osäkerhet. Det lönar sig inte att lämna ensam med svåra känslor.

Digitaliseringen formar sätt att läsa  

Trots att man i Finland redan många år varit oroligt över att ungas läskunnighet har försämrats, tror Ojola att chatfiction kan vara ett sätt att leda och inspirera unga till läsning. Det finns lika många barn och unga som det finns sätt att läsa.

”Chat-meddelanden är bekanta för nästan alla. Jag tror att chatfiction kan just för att den känns bekant vara ett bra första steg för sådana personer som tycker det är svårt att läsa texter. Chatfiction är också ett sådant skrivsätt som kan inspirera barn och unga att själva skriva och göra texter. Att skriva kan i sin tur leda till att man läser mer”, säger Ojola.

Internet möjliggör ständigt nya sätt att kombinera bild, ljud och text i olika format. Ojola tänker inte att hybridmodeller är en dålig sak, utan tror att de alla gör läskunnigheten mångsidigare. De ger också olika sätt att beskriva den egna verkligheten.

”Vänskap är ett tema som syns i nästan allt jag skriver”

I framtiden vill Ojola publicera en andra bok som behandlar vänskap.  

“Det är min första roman för unga vuxna, men jag drömmer om att skriva på den så långt att något förlag vill ge ut den. Jag har också efter en lång paus intresserat mig för spoken word och planerat videor. I videorna förenar jag musik, poesi och bildmaterial. Hybridmodeller tycker jag är intressanta.” säger Ojola.

Ojola använder sina egna dagböcker och det som sker i samhället som inspiration i sitt skrivande.

”Jag tror att det är vanligt att personer inom kreativa branscher iakttar och influeras av vad som sker runtomkring en. Ofta är det tema som är på ytan sedan sådant att man ser på allt att genom dessa glasögon.”

Ojola tänker på skrivandet som att öva på att spela ett instrument. 

“Om man över på att till exempel spela piano börjar man inte genast improvisera utan man övar på och härmar det som andra redan gjort. På samma sätt tänker jag om skrivandet. Det är helt ok att härma andras stil. När man sedan härmat tillräckligt länge börjar man hitta sin egen stil och egna teman.”

“Egentligen blev jag en bokhandlare av misstag. Jag var fascinerad av böcker eftersom min familj uppmuntrade oss att läsa mycket. I ett skede av livet behövde jag snabbt ett jobb och gick in till Blackwells bokhandel som jag älskade att besöka och vars alla hörn jag kände till. Jag frågade efter jobb och de behövde hjälp tre månader kring julen och så småningom blev bokförsäljning en heltidskarriär för mig.

När jag flyttade till London var det för att öppna en barnbokhandel i Södra London. Jag hade butiken i tre år och övergick sedan till mitt nuvarande jobb på London Review Bookshop.

Jag vet att det finns en rädsla för att barn endast ska lära sig att använda surfplatta och aldrig kommer att hålla en bok i sin hand. Men vi ser hela tiden att föräldrar kommer in och köper en bok åt sina barn. Redan när jag jobbade I barnbokhandeln hade jag förtroende för att föräldrar kommer att komma tillbaka och hämta böcker. Föräldrar som växte upp med böcker ger den gåvan vidare.

Under dessa år som jag jobbat med böcker har läsandet absolut förändrats. De senaste fem åren har det gått mot att man vill läsa om enkel, mänsklig interaktion och svårigheter i relationer. Den här trenden har gjort det möjligt för många olika slags skribenter, speciellt unga kvinnliga författare. De skriver om hur det är att vara ung, att forma sina relationer och att försöka hitta sig själv.

Under senaste tiden har det även talats mycket om diversitet och att hitta ”de andra” i böcker, inte endast berättelsen om de vita. Vi har också märkt att folk söker många olika slags författare och det försöker vi erbjuda dem i bokhandeln. Vi strävar efter att hitta författare från hela världen och marknadsföra dem.

Jag försöker som bäst läsa mera av latinamerikanska författare som jag brukade läsa som ung kvinna och redan glömt bort. Jag försöker hitta dessa böcker på spanska. Nu för tiden tycker jag det är ganska svårt att läsa på spanska. Jag är costarican och flyttade till Storbritannien år 1991, så min spanska läskunskap har blivit aningen rostig.

Jag tycker absolut att litteratur kan göra en skillnad. Det är viktigt att barn med olika bakgrund kan se sig själva i berättelser och böcker som de läser.

Att lära sig att läsa och fästa uppmärksamhet på vad du läser lär dig mycket om livet. Det främjar kreativitet och hjälper unga människor att hitta vad de vill göra och hur de ska klara sig. Jag tror att det viktigaste med läsandet är att det öppnar dina sinnen. Du behöver inte vara en Läsare, men genom att läsa kan du bli vad du vill.”

Natalias bästa läsminne:
“Jag var väl 25 när jag läste Thomas Manns Bergtagen (The Magic Mountain) och av någon orsak har den boken stannat hos mig. Jag tror inte att det var något särskilt på gång just då, men det vackra språket gjorde ett stort intryck på mig. Jag kommer ihåg att jag bara inte ville sluta läsa. Den första stora boken läste jag som 12-åring och det var De tre musketörerna. Jag kommer ihåg att jag älskade den!”

Natalias tips inför Read Hour:
“Två böcker av Tomi Adeyemi: Solstenen (Children of Blood and Bone) och Upproret (Children of Virtue and Vengeance). Tredje boken i den serien borde komma ut i slutet av detta år. Jag har jagat på förlagets representant och han bara säger att han ännu inte kan skicka boken till mig för att det råder handelsembargo, men jag fortsätter bedja om att få ett bokmanus. Böckerna är bara så bra!”

”I Estland är läsandets kultur stark. Jag tror att den till och med förstärktes under sovjettiden, då böckerna var så billiga. Det var en kulturform som stöddes och med hjälp av vilken det gick att upprätthålla det egna språket. Författare inflikade till och med dolda meddelanden i sina böcker så att estländarna kunde läsa om sitt eget språk och folk.

I Estland är läsandets traditioner mycket starka också för barn. Det estniska skolsystemet förutsätter att barnen kan läsa redan då de inleder sitt första skolår. Per år läser lågstadieelever fyra till fem korta böcker, och på högstadiet redan åtta hellånga.  

Det är rätt mycket jämfört med Finland. Hurdan litteratur ungdomarna läser beror en hel del på läraren, men böckerna varierar mellan allt från Robinson Crusoe till Tolkien. I gymnasiet är det Shakespeare och Pusjkin som gäller.  I Estland bekantar man sig med klassikerna redan som ung.

I Estland ordnar även biblioteken olika läsjippon och -utmaningar. Därtill arrangerar den lokala skolan i Tartu en skönlitterär recensionstävling, där elever tävlar om vem som kan skriva den bästa recensionen. Finlands institut i Estland är med på många hörn.

Vi samarbetar med lärare i finska och ordnar till exempel workshops i skolor. På institutet har vi även en bokcirkel i hybridform och ett diplomprogram i läskunskap för barn. Därtill håller vi på institutet ofta boklotterier och frågesporter där vi presenterar finsk litteratur.

Litteraturen i sina många former har varit viktig för mig sedan länge tillbaka. I september publicerar jag min första diktsamling med titeln Tarton sarjarakastaja (Tartus serieälskare). Diktsamlingen är en kärleksförklaring till Tartu, den gamla, livliga och bohema kulturstaden. Tartu är ett varmhjärtat ställe med en aktiv kulturkrets och blomstrande estradpoesi. Erfarenheterna jag har fått på scen och den uppmuntrande feedback jag har fått av publiken har gett mig mod att skriva en egen diktsamling.  

Litteraturen har dock inte alltid intresserat mig. Speciellt i gymnasiet behövde jag reflektera över mig själv och vem jag är i förhållande till världen. En god vän introducerade mig till de ryska klassikerna och de tilltalade mig. Därifrån hittade jag vidare till tysk och fransk litteratur. Finsk samtidslitteratur blev jag på allvar bekant med först som litteraturstuderande.   

Sedan jag avlagt min examen vid Tammerfors universitet har jag arbetat med allt från kulturhistorisk forskning till översättning. Jag hamnade i Estland av en slump efter att jag i slutet av 1990-talet deltog i ett finsk-estländskt litteraturseminarium vid Tammerfors universitet.

Till slut åkte jag som utbytesstuderande till Tartu universitet, där jag blev tvungen att klara av studierna helt och hållet på estniska. Senare såg min vän en arbetsannons från Finlands institut i Estland och på den stigen är jag nu. Jag har alltså gjort samarbete med institutet redan i flera år, men inträdde i min nuvarande tjänst som programkoordinator i augusti 2020. Utan avbrott har jag nu varit i Tartu i 15 år.”

Heidis bästa läsminne:

”Mest oförglömliga är sådana stunder då man inser att man inte är ensam med sina tankar, utan att samma problem och utmaningar redan har grunnats på i hundratals år. Skönlitteraturen är till stor tröst under svåra och osäkra tider. Litteraturen har många roller – den fungerar som både underhållning och terapi och utvidgar vår världskännedom. Många känslor och erfarenheter går att leva ut genom litteraturen utan att själv behöva ta risker.”  

Heidis lästips inför Read Hour:

”Lucia Berlins (1936–2004) noveller, som på senare tid har fått många nya översättningar, är lysande. Handbok för städerskor är en modern klassiker där det händer en massa hela tiden. Berlins texter är tragikomiska – rentav vågade – men samtidigt också enormt tröstande.”

Barn- och ungdomsstiftelsens kampanj för läskunnighet, Read Hour, utmanar för tredje gången hela Finland att läsa minst en timme på FN:s internationella läskunnighetsdag den 8 september. I år genomförs kampanjen också i Sverige, Estland och Storbritannien.

Böcker öppnar nya världar för oss. Via böcker kan vi lära känna olika kulturer och tänkesätt. Samtidigt visar litteraturen att människor runt om i världen egentligen är ganska lika. Det finns mycket som vi har gemensamt.

Läsning kan också vara en kollektiv upplevelse. Vi tänker ofta att det är något vi gör för oss själva, men vi kan också läsa tillsammans med andra. Vi kan dela läsupplevelsen med en vän eller i en grupp. Det finns lika många läsupplevelser som det finns läsare.

Jag vill uppmuntra alla att delta i Read Hour-kampanjen och läsa i en timme den 8 september. Tillsammans kan vi stanna upp för en stund och njuta av goda böcker!

Sauli Niinistö
Republikens president
Beskyddare av Read Hour -kampanjen för läskunnighet 2021

”Jag hade svårt att lära mig att läsa och skriva. Jag upptäckte att jag inte förstod bokstäverna men vågade inte be om hjälp. I andra klass fick jag diagnosen ’ordblind’, som dyslexi kallades då. I trean kom jag till en specialklass för barn med lässvårigheter, en så kallad läsklass. Min lärare där var en mycket hängiven pedagog som använde modern pedagogik. I hennes klass fick vi göra mycket roligt, som att sätta upp pjäser, och jag märkte att jag var bra på att hitta på berättelser. Jag lärde mig snart att skriva och tänkte då att ’det här ska jag hålla på med’.

Senare utbildade jag mig till lågstadielärare tack vare min fröken i läsklassen. Klassrummet där var en sådan mysig miljö. Som lärare blev jag fascinerad av läsinlärning, jag kände igen mig i barnen som hade svårt med läsning. Under mina år som författare har jag gjort många författarbesök där jag träffat barn. Jag har alltid pratat om att jag själv hade det svårt med läsning. Det är viktigt för dem att höra att vuxna haft det likadant. Det hjälper dem att komma vidare.

Läsning och litteratur måste finnas med från början. Föräldrar måste förstå hur de kan bidra till att barnet skaffar en fungerande läsförmåga. I skolan förklarade vi för föräldrarna att det stora ordförråd barnen behöver för framtiden får de genom att läsa mycket och att de blir lästa för. Som förälder ska man inte tänka att läsning är enbart skolans ansvar, man spelar själv en viktig roll. 

Det är viktigt att upptäcka att man är en läsare! Upplevelsen av att man klarar av att läsa leder till att man vill ta en bok till. Man behöver träna, mängdträna, för att bli duktig på läsning. Är det då roligt att läsa skaffar man träningen själv. Att en bok utspelar sig i en miljö barnen känner igen sig i är viktigt. Det blir både roligare och mer lättläst. Fokus ska inte vara på att den innehåller lätta ord, det ska vara en fascinerande berättelse.

Att kunna läsa ger oss en inblick i andra världar, att lära känna andra människors värld. Kan du läsa böcker kan du ta del av deras tankar, både från förr och nu. Du kan läsa om länder dit du kanske aldrig kommer. Du förstår att andra människor har liknande problem som du själv. Det är också viktigt ur en demokratisk synvinkel då det ger dig möjligheten att ta del av nyheter, information och kultur. Du kan också göra din egen röst hörd.”

Helenas bästa läsminne:

Som ung läste jag Per Anders Folgeströms Stadserie. Det var en stor upplevelse. Berättelsen påminner mycket om min mormors familj som bodde i precis samma kvarter där serien utspelar sig. De var fattiga och levde på ungefär samma sätt, så det var fascinerade att läsa den.

Helenas lästips inför Read Hour:

Skapa lugn och ro kring läsningen. Orda en plats med skön belysning och där det inte är massa störande ljud runtomkring. Är barnen små, läs högt för dem. Nybörjarläsarna kan man växel-läsa med, men välj en bok du vet att de klarar. Barnet läser en sida, den vuxna en, för då känner barnet att det inte behöver kämpa själv och hjälper dem vidare. Med äldre barn, läs varsitt kapitel i samma bok och sitt sedan ner och prata om det ni läst. Det är alltid bra att prata mycket om böcker.

Läs mer om Helena här.